Hertzöga BK vände hem från Arvika med tre poäng. Slutresultatet skrevs till 1-2 (0-1) efter mål av André Niklasson och Robert Nordlund.
I den nionde omgången av division 3 Västra Svealand styrde HBK västerut för möte med IK Arvika. Inte ens den häftiga blåsten svalkade nämnvärt i en värme som kan liknas vid skärseldens lågor. Eftersom Arvikas gräsplaner inte håller måttet för fotboll på den här nivån spelades matchen på Lingonvallens konstgräs vilket nästan fick grytan att koka över.
Som en del av detta - och för att truppen har den fina bredd den har - var hela 18 man uttagna i matchtruppen. Och ändå fanns det fler fina spelare som inte var uttagna. Att åka med 18 man är att se som överkant men som matchen skulle spelas behövdes antalet. Sedan är det alltid tufft för de spelare som åker med och som inte får många minuter i sitt bälte, än mer för de som inte får några alls. En armé marscherar på sin mage sa Napoleon och översatt till fotbollens inte lika martialiska termer spelar ett fotbollslag med sin bredd. Och Hertzöga BK har 2019 en fin bredd som utmanar oss ledare i våra uttagningar.
Med en bättre halvlek mot FBK i färskt minne gjordes en del förändringar i laget där Hannes Sahlström och Isak Paulsson klev in i startelvan. I färskt minne var också en god träningsvecka där vi har kunnat attackera flera av de läxor vi lärde oss från helgen. Med ett ungt lag om båda sidor av planen innebär varje match läropengar för framtiden - och dessa killar är makalöst målmedvetna i sin utveckling, som lag och som individer.
Ett lågt spelande Arvika gav från avspark över initiativet till de gulklädda som tilläts ha ett stort bollinnehav. Det är med andra ord inte det samma som att säga att Hertzöga dominerade tillställningen men i takt med att spelvändningarna och uppspelsfasen satte sig syntes också målchanser för gästerna.
Oscar Hjalmarsson hade den första då han på halvvolley avlossade utanför straffområdet efter ett inspel från Sebastian Augustsson. Hjalmarssons avslut var tungt men kunde behagligt räddas av en annan Hjalmarsson - Patrik - i Arvika-målet. Nästa tillfälle för nätkänning kom efter att den andra kantspelaren, Isak Paulsson, stormat framåt och spelat in till Riaz Ahmadi men avslutet gick ovan målburen.
Många av försöken hamnade i Arvikas block tillika innermittfält men Mohammed Qassem med lagkamrater hade också en snillrik förmåga att dyrka upp det västvärmländska låset. Qassem var ständigt spelbar och var en av regissörerna till lagets ledningsmålet vilket andades klass. Ett djupt uppspel från egen backlinje togs om hand av Qassem som vände på en femöring - centralt hittade han Riaz Ahmadi som med få tillslag spelade vidare till André Niklasson. Innermittfältaren gjorde fri med målvakten det vi nästan lärt oss att förvänta oss - mål efter ett kliniskt avslut. I firandet av det målet återfanns en haltande Hannes Sahlström som strax tidigare meddelat att han behövde kliva av med en stukad fot. Jesper Johansson ersatte - och vilken ynnest att ha en sådan klasspelare från sidan.
Resterande halvleken ägnade sig Hertzöga åt lugn och bollvård. Arvikas möjligheter bestod i regel av försök till omställningar i djupled eller långt slagna frisparkar men en formidabel backlinje höll Hofling från att behöva avstyra avslut.
Inför den andra halvleken hade vi ett sansat matchsnack där ingen behövde gå upp i falsett. Så länge det skiljer en enda balja lever alla matcher i allra högsta grad och vi var beslutna om att försöka att, om inte begrava, åtminstone bättra på siffrorna under den andra.
Det var inte långt från att den förhoppningen besannades redan i halvlekens allra första minuter. Oscar Hjalmarsson slet sig loss i djupled, tittade upp, och slog ett ypperligt inlägg till Ahmadi som med volley-bredsidan dessvärre måttade den över.
Arvika var dock sett ur ett annat ljus i den andra halvleken och hade plockat fram spelbrickorna. En högre press men också en betydligt bättre rörelse gjorde att de hade mer att säga till om i kampen om bollinnehavet. Ändå kändes det långt från rättvist när hemmalagets krigare kvitterade i upptakten av den andra. Ett lovande Hertzöga-anfall slogs undan och en kontring på flera spelare mynnade i ett inspel på första stolpen där en hemmaklädd kunde stöta in kvitteringen - och en utjämnad match.
Tufft är det minsta man kan säga. Men gästerna fortsatte att elda på varandra och kliva framåt. Segermålet skulle vänta till slutet men det saknades sannerligen inte målchanser innan dess. Riaz Ahmadi kom nära vid flera tillfällen - i andra stoppades han bryskt av tufft spelande Arvika-killar som inte alltid gick på boll och vid några tillfällen radades farliga frisparkar upp. En dubbelchans efter att en fast situation - där Ahmadi först dundrade en volley för en jätteräddning och sedan över målet är andra chanser på näthinnan. Riaz söker det där målet som förhoppningsvis kan innebära lite islossning men han tar sig till målchanser - den där baljan ligger bakom hörnet!
Ett av de smäckrare målen - och ett av många exempel på att Hertzöga är ett lag fyllt av spelförståelse och rörlighet - höll på att bli av där ett överspelat Arvika pustade ut efter att Isak Paulssons avslut räddades av målvakten. "En passning för mycket" hördes från läktarhåll. Att bli en aningen mer cyniska utanför offensivt straffområde tillhör våra utvecklingsområden men det är svårt att i det fallet hävda att det inte var både funktionellt och vackert.
I vår forcering, där Robert Nordlund (Paulsson) och Oscar Staf (Hjalmarsson) bytts in, är det lätt att glömma bort att Arvika hade ett jätteläge för ledning men Hofling parerade med pondus och andra möjligheten slogs över. Den möjligheten tillhör, tillsammans med målet, troligen de enda som hemmalaget skrapade fram under matchen.
Och, segermålet kom som bekant. Melker Josephsson och Soran Muradi byttes in som en sista energi-boost och båda skötte sig exemplariskt utifrån uppdragsbeskrivningen. Soran Muradi säkrade som ett ankare på innermittfältet och Josephsson sprang, och sprang och sprang. Dessutom var den sistnämnde en vital del i det så efterlängtade segermålet. Efter att en passning nått honom ut till höger slog han in bollen till Qassem - som regerade i den där ytan framför motståndarnas backlinje - vilken i ögonvrån uppfattade den framstormande Robert Nordlund. Nordlund, lagets ålderman med sina 31 år, kom nära i samma sekvenser mot FBK och skulle den här gången frälsa laget - och de tillresta från Skåre - genom att behärskat slå in bollen i nät.
De åtta kvarvarande minuterna spelades av behärskat av Hertzöga även om sådana scenarion alltid är under drama och puls. Kanske allra mest för undertecknad som i ett moment där Hertzöga onödigt höll på att sjabbla bort det slant med både tunga och tålamod, vilket naturligtvis är onödigt. Skammen ligger kvar i magen, men den utkonkurreras ändå av den sköna känslan av att tre poäng följde med oss i bagaget.
Och det kändes synnerligen rättvist, vilket de Arvika-bekantingar jag pratade med inte var sena att hålla med om. Med snart tio år i Arvika kommuns tjänst känns detta lite som en tredje hemmaplan och det kändes kanske extra skönt att äntligen kunna åka härifrån med en seger. I morgon gör jag samma resa västerut och då behöver jag i alla fall inte ducka från de som vill prata fotboll. Än skönare, och speciellt, var det naturligtvis för Sebastian Hammertoft med förflutet i IK Arvika och som också belönades som matchens lirare.
Eller så var det lika speciellt för oss allihopa. En vansinnigt skön seger var det oavsett för Skåre-laget som därmed tog sin tredje seger för säsongen. Än mer imponerande är att vi är obesegrade på bortaplan (2-3-0) under säsongen. Den sviten sätts verkligen på prov till fredag. Då väntar en av säsongens (på papperet) svåraste bortakamper då HBK åker till Kumla för möte med serietoppens IFK Kumla.
