Säsongen 2019 är över och Hertzöga BK kan se tillbaka på en rafflande säsong i division 3 västra Svealand. Ett ungdomligt lag med spelare har tränat ofta, hårt och visat goda fötter och huvuden under de 22 karaktärsprov som årets serie inneburit. Vi ledare har försökt att hålla i tyglarna medan vi har haft god hjälp av de goda krafter som verkar i föreningen. En slutlig sjätteplats i serien är någonting vi skall vara nöjda med efter att ha tampats med kontrakterade tidigare elitspelare, invärvade amerikaner och brassar eller lag förstärkta med Superettan-spelare.

Hertzöga står med benen stadigt i fotbollsmyllan och även om föreningen inte väljer att prioritera sina resurser som andra lag har föreningen ändå lyckats samla en grupp fotbollsspelare som kan hålla dem stången. Vårt upptagningsområde och samarbete med stadens andra fotbollslag underlättar, naturligtvis men Hertzöga BK har över lång tid kämpat till sig ett renommé där spelare söker sig till föreningen i motsats till att föreningen behöver söka spelare.

Seriespelet ger sällan tillfälle för att njuta - vid goda insatser ställs siktet blixtsnabbt om på nästa match. Men nu, någon vecka bort från det allra sista tillslaget, förtjänar vi att tillsammans ge varandra en klapp på axeln. Jag vill om inte annat redan här klappa andra på axeln. Framför allt till de närmast mig i ledarstaben - det har varit ett nöje vecka ut och vecka in möta en mumlande Bosse Ekelund, en hostande Janne Ljungberg och en spelsugen Per Andersson. Kanslister, supportrar, sportgruppen - ni får en klapp för all hjälp ni också. Peter Borg får inte en klapp utan en kram för alla han själv har försökt ge mig då jag suttit modfälld och håglös efter förluster. 

Jag har under säsongen skrivit (för) långa referat av våra matcher och här följer ett självmedicinerande försök att binda ihop säsongen som den var. Kanske orkar ni nagelfara hela, kanske skummar ni igenom, eller kanske stannar ni någonstans på vägen. Håll till godo.

Starten

Det torde finnas betydligt lättare uppgifter än att ersätta en ikon som Dave Mosson. Både för mig, mina ledarkamrater men också för spelare som vant sig vid hans tydliga ledarskap och den fotbollskunskap som fyra decennier som fotbollstränare innebär. I tidningar stod det att läsa om "arvtagaren" vilket kanske är smickrande men för mig för det bara tanken till David Moyes och Sir Alex Ferguson. Det finns bara en Dave Mosson och jag försökte istället att vara Ola Andrésen. Det var dock betryggande att känna stödet från tränarlegendaren som varit ett regelbundet besök på Ilanda och som dessutom glatt mig och killarna med inspirerande digitala ord före och efter våra matcher.

Föreningen hade efter en imponerande höst vunnit kontraktet på målfoto och vi var medvetna om att säsongen 2019, det där mytiska andra året för klubbar, inte skulle bli en dans på rosor. Flera bärande spelare hade sedan uppflyttningen tackat för sig och några fler hade följt efter inför 2019. Jag höll mina första träningar i november och redan från första träningen bjöd killarna på ett högt tempo och deras ambition och träningsinsats har varit ett av de största glädjeämnena för egen del. Få tränare på vår fotbollsnivå har under säsongen kunnat arbeta med sådan kontinuitet i träning som vi i Hertzöga BK. I det gulgröna omklädningsrummet har kulturen dikterat att det är fint att träna och det ofta och ambitiöst. Den fina träningsnärvaron och samvaron i omklädningsrummet har varit god. Att komma ner till Ilanda måndagen efter en seger har varit underbart - och att komma dit måndagen efter en förlust har varit som balsam för den av helgen luttrade själen. Efter 109 genomförda träningspass mellan sjunde januari och 30 september var det merparten som tränat över 85%, fler än en handfull över 100 men allra mest hade Augustsson och Muradi tränat med 106 pass. Den ena hade missat träningar för att han spottade blod och låg på akuten - den andra för att han ville uppmärksamma sin mor med en resa på hennes 50-årsdag. På sina olika håll vackra och fullt legitima skäl till att missa träningar...

Visst finns det utmaningar med att som ledare lotsa ett lag med få veteraner och idel unga men fördelarna överväger med god marginal nackdelarna. Robert Nordlund, som med sina 32 år är åtminstone fem år äldre än den näst äldsta, har varit en klippa i sammanhanget men ibland mest ungdomlig av dem alla...

Silly Season

November och första veckorna i december innebar samtidigt en omställning och utmaning som för mig tidigare varit främmande. I Karlstad provspelar man med andra föreningar. Kanske för att se sig om och pröva om gräset är grönare på andra sidan, kanske bara för att hålla igång. En sund inställning men där jag kommer från har liknande äventyr varit att betrakta som otrohet. Den fria övergångsmånaden målades upp som om vi inte visste vilket lag vi skulle ha när den 16:e december nalkades.

När den fria övergångsmånaden var slut och försäsongen startade på allvar hade vi klarat oss bra. För en förening som inte kontrakterar sina spelare och har en välvillig inställning till att spelare provspelar med andra föreningar även utanför detta fönster fortsatte dock osäkerheten runt några bärande spelare. En pärs för oss ledare, men när truppen slutligen satts hade vi klarat oss mer än helskinnade. Joe Johnson som ville pröva lyckan hos nabon FBK och Eric Lönn som flyttade till Gotland och FC Gute tillhörde de enda spelartappen. Flera killar hade haft plånbokstrevliga erbjudanden från andra föreningar men valde att stanna kvar vilket jag hoppas att de med en återblick ser tillbaka till som att det var rätt beslut.

Nyförvärven

En tunn trupp behövde stärkas och Hertzöga behövde inte leta med ljus och lykta efter nyförvärv utan dessa sökte sig istället till oss. Några passerade vändkorset av fotbollsmässiga anledningar men vi kunde också tidigt räkna in flera tidiga nyförvärv. Sebastian Augustsson, Sebastian Hammertoft och Mattias Hofling var de allra första och listan kompletterades senare med Hannes Sahlström, André Niklasson och Oscar Hjalmarsson. Augustsson, Hammertoft och Niklasson deltog under samtliga 22 matcher under säsongen - Hofling i 21 och Hjalmarsson och Sahlström i 18 av dem. Sextetten stod sammanlagt för 21 mål (där målvakten Hofling gjorde mål i premiären) och nio framspelningar. Fina killar och viktiga nyförvärv vilka smälte bra in i gruppen och som var en förklaring till den spelmässigt fina säsongen och trivseln i omklädningsrummet.

Första triumfen och försäsong

Hertzöga gjorde på Riaz Ahmadis och andra spelares initiativ ett antal futsalpass och insatsen i föreningens egna inomhusturnering, anrika Sundsta-cupen, slutade med respass i semifinalen mot senare vinnarna Karlstad BK. Ännu bättre gick det helgen efteråt då laget gick hela vägen i Dömle Cup. Efter en hysterisk final mot Club Calcio, där de gula vann med 4-1, firade laget ordentligt och få pokaler har sett fler selfies. Även jag passade på. Futsal är futsal, men om något var detta ett kvitto på lagets vinnarmentalitet, vår ambition och kanske att det vi hade gjort dittills hade varit något bra.

Försäsongen fortsatte med fyra pass i veckan - tre på konstgräs och ett fjärde i en liten sporthall. Jag tror att de tre förstnämnda gjorde oss till bättre fotbollsspelare men att det fjärde gjorde oss till ett bättre fotbollslag. Lek, dans, samarbete blandades med tuff uthållighet- och styrketräning under torsdagskvällar som jag ser tillbaka på som några av de mest givande träningarna.

Den första träningsmatchen för säsongen var dock allt annat än bra. Ett sjukdomsdrabbat Hertzöga stod för en svag insats mot Carlstad United U19 och jag tror att flera runt om den iskalla AirDomen kanske var oroliga inför säsongen. Framför oss väntade träningsmatcher mot IFK Åmål (division 2), Nordvärmland (division 2) och Karlstad BK (division 1) och där och då hade jag kanske velat haft en mer varierad nivå på motståndet. I efterhand tror jag att denna pusselbit istället blev helt rätt. Hertzöga stod för starka insatser i uddamålsförluster mot mer namnkunniga Åmål och Karlstad BK - vi följde upp med en bra insats även mot NVFF även om några sämre minuter gjorde att resultatet blev 1-4. På en träning mellan matcherna förlorade vi dock David Lander efter en bisarr korsbandsskada under träning. Jag har skrivit det här och sagt det till honom men det kan inte sägas nog - sättet hur Lander har tacklat sin egen skada och varit en del av Hertzöga BK under säsongen förtjänar all beröm. Hans 93 träningspass, nästan alla på sidan och i flera av dessa sysslolösa, har andats dedikation och satt fina avtryck i vår lagmoral. Hans agerande blev också nära ett prejudikat för andra långtidsskadade och det har varit en vacker syn att så många valt att ändå komma ner i den beryktade rehab-stugan. Ibland har den dock varit lite väl lång...

Efter de tuffa matcherna satte sig mer och mer i träning och vi avslutade träningsmatcherna med bekväma segrar mot IFK Ölme, KB Karlskoga och FC Scandinavia. Vi hade hittat det vi sökte och var redo för seriespelet.

Matcherna - Säffle, Ölme, Kungsör eller Nora?

Inte ens jag tänker dra matcherna i långbänk men ett par matcher förtjänar att nämnas. Den inledande poängen borta mot Ölme på ett pastellgult naturgräs, där Mattias Hofling kvitterade på övertid, är redan nämnd. Den första segern, och den som styrde oss åt rätt håll, var kölhalningen av Nora BK där vi vann med hela 8-0. Där och då trodde vi att Nora kom med ett stukat reservlag men med skärskådande i efterhand hade de samma trupp som bland annat slagit Säffle FF på bortaplan. 8-0 var nästan för stora siffror för att känna glädje men jag tror att vi gjorde en bättre match än vad vi vill erkänna för oss själva.

Tuffa övertidstapp till oavgjort mot Adolfsberg och Kungsör, några habila segrar mot Grythyttan och Arvika, mindre goda insatser mot Yxhult och FBK i en blandad kompott. Den täta och jämna trepoängaren mot Säffle FF, överkörningen av IFK Ölme och en cynisk mållös match i Yxhult avslutade vårsäsongen. Matchen mot Ölme, där gästerna i ärlighetens namn inte hade en suck, var en av säsongens spelmässigt finaste insatser.

Höstsäsongen gav oss inte lika många segrar och fler förluster än vårsäsongen. Men under höstsäsongen fanns kanske istället de skönaste segrarna. Båda av dessa på naturgräs - ett underlag vi inte gjort en enda träning på. Fram till att FBK knockade oss hade vi spelat åtta matcher på naturgräs utan förlust. Förklaringen tror jag ligger i att vi spelade mer disciplinerat och riskfritt sätt att spela på bortaplan. Alla gick in i matcherna med att veta vad som krävdes - det gjorde vi även på konstgräs men ibland ville vi lite kanske för mycket med våra spelmässiga ambitioner.

Den första förtjänar kanske ett kapitel i sig. Nora, som tagit omtag inför hösten med ny ledare och nya ambitioner, hade inför mötet jagat oss från flera håll om byte av matchdag. Detta på grund av en friidrottsturnering på Norvalla. Efter att både ledare, materialförvaltare och ordföranden talat med oss gick vi med på bytet. Med en händelserik vecka i ryggen hade vi borstat bort oråd i tankarna men när vi åkte förbi en fin gräsplan strax innan Norvalla började de dyka upp. När jag sedan steg av bussen vid Norvalla, och fick se en anläggning som knappast kan klassas som friidrottsvänlig, såg jag Degerfors sportchef Patrik Werner på plats. Kanske var det en tillfällighet att matchen ändrats och att Nora därmed kunde nyttja tre Superettan-spelare i startelvan. Kanske hade vi blivit blåsta. Trion, som samtliga spelat i Superettan under säsongen, skall naturligtvis dominera i landets femte högsta division.

Det gjorde nog Nora stundtals också. Men det var gästerna som gjorde 1-0, 2-0 och 3-0 innan timmen var slagen i en uppvisning i omställningsfotboll, effektivitet och försvarsfotboll. Till den här matchen gjorde CU-lånet Mohammed Lashkari debut och med få sekunder på banan hade han serverat Niklasson till 0-3. Det blev sedan ytterligare ett assist och ett mål för Lashkari under hösten och anfallaren var ett viktigt tillskott i en avslutande halva där vi oftare än annars saknade renodlade anfallsspelare.

Nora gjorde sedan 1-3 och 2-3 och med kvarten kvar stirrade vi döden i vitögat. Vi red dock ut stormen och den glädje vi kände efter slutsignalen var ett rus värdigt en helkväll. Efter en tuff förlust hemma mot Adolfsberg, där vår orutin lyst igenom i vår jakt efter segermål, följde vi upp matchen på Norvalla med att besegra Kungsörs BK på bortaplan. Med samma ledord som tidigare höll vi undan till en seger med 2-1 som inte många som följer tabellen hade satsat sina slantar på. Vi gjorde våra spelmässigt bästa matcher på konstgräs - men våra starkaste matcher som lag på naturgräs och bortaplan.

I efterhand säkrades kontraktet efter en habil seger med 4-1 mot Grythyttan. Vi satt dock hastigt och lustigt i ett race om kvalspel till division 2 och den pressen var oss övermäktig. FBK släggade bort oss med 6-1 och vi följde upp det med att endast kryssa hemma mot ett skärpt Arvika. Matchandet (vi gjorde dessutom en fin men dränerande match mot KBK) och skadorna tog sin tull på truppen. Vi avslutade med två fina insatser mot ettan Kumla och trean Säffle - men vi föll i båda med uddamålet. Detta var enda gången i en jämn serie vi förlorade två raka matcher och det retar mig lite att vi inte fick med oss poäng i någon.

Målvakterna

Det damp ned ett sms till mig under januari. En vägg av text från en spelare som marknadsförde sig själv och önskade ett provspel. Kanske det viktigaste smset jag fick den här säsongen. Mathias Hofling, med rutin från både division 1 och division 2, har som lagkapten och nyckelspelare varit monumental under säsongen. Han har också fått de lovord han förtjänar. Jag vill här också lyfta fram Emil Perkovic och Gabriel Sandberg för avgörande insatser. Vår målvaktsbesättning har varit fullgod och under Janne Ljungbergs ledning har de drillats tufft hela vägen fram till slutsignal. Sandberg, nygammal för säsongen, och Perkovic har varit en bidragande anledning till vår fina säsong. Att ha tre målvakter i en trupp och tre målvakter i träning är centralt för ett högt tempo och kvalité på träning. Det innebär också att vi i ytterst sällsynta fall haft färre än två målvakter i träning och fotbollsentusiaster på alla nivåer vet vad det innebär. Per Andersson har således sluppit ställa sig mellan stolparna i år.

Träning är träning och både Perkovic och Sandberg hade naturligtvis velat spela mer tävlingsfotboll. De har under matcher följts med som målvaktsersättare på matcher - i 20 av 22 matcher har vi haft den lyxen och i 20 av 22 matcher har det inte behövts. Men det har gett Hofling ett stöd under matcher, en trygghet för oss ledare men också hela laget och är en fin del som visar truppens, och i det här fallet Perkovic och Sandbergs, lagmoral.

Kraftfullt men Uddhlöst försvar

En nyckel i våra matcher har varit vårt försvarsspel och att detta utförs med elva man. Ändå är det de tre till fem utespelare som utgör de sista utposterna som benämns försvarare men de är onekligen viktiga för att lagets försvar skall hålla måttet. Vi släppte in 35 mål på 22 matcher vilket är några för många för min smak men jag vidhåller ändå att vi har varit ett lag som motståndare har haft svårt att göra mål på. Alla lag förutom FBK som på två matcher gjort 10 av våra insläppta 35.

Nio olika utespelare har startat matcher som försvarare och samtliga har gjort det med beröm väl godkänt. Hammertoft (22), Jesper Johansson (13), Sahlström (18) har spelat tryggt i sina mittbacksroller. Hammertoft och Sahlström har varit positiva överraskningar - den ena har inte haft erfarenhet från division 3 och den andra saknade innan säsongen erfarenhet från seniorspel men båda har växt in i kostymen. Johansson var en titan i mittbackslåset men fot och fingerskada gjorde att han kunde spela fler än drygt hälften av matcherna. En som inte kunde spela någon seriematch var Oscar Uddh som efter vårsäsongen gav upp fotbollssäsongen 2019. Uddh var tidigt en som imponerade mycket på mig och om detta var med svåra smärtor hade det varit häftigt att se vad han hade kunnat uträtta som hel och fräsch. Vi har vissa matcher haft det tunt med renodlade försvarare men vikarier har uppträtt som om de inte gjort annat. Oscar Sandersson, Makan Poursalary och Oscar Staf är alla starkast centralt på mittfältet men har som de lagspelare de vikarierat i försvaret och gjort det förtjänstfullt. En annan lagspelare har varit försvararen Martin Perkovic som varit med i elva matcher men bara fått speltid i fyra. Men varje gång han har blivit kallad har han med eftertryck ställt upp för laget.

Vi har varvat 4-3-3 och 3-5-2 och jag tror att det finns få spelare mer lämpade i division 3 för att spela ytter i ett 3-5-2 än Isak Paulsson och Sebastian Augustson. Ensamna har de hållit sin egen kant defensivt och varit en garant för vårt anfallsspel offensivt. Med få wing-backs, Nordlund är en tredje, har dessa varit avgörande för om vi spelat 3-5-2 eller 4-3-3.

Sedan var det Robert Nordlund som av allt att döma tackade för sig förra veckan. Han inledde säsongen med att på cykel göra ett besök i Wåxnäshallen. Träningen efter ådrog han sig en elak knäskada och tvingades hela försäsongen till rehab. Väl tillbaka på planen lämnade han familjen för att under helgerna vara med som ersättare där han fick några minuter mot slutet, eller som i Grythyttan inte alls. Arvika-dödaren Nordlund avgjorde borta mot Arvika och efter det fick jag höra både fyra och fem gånger om tidigare mål mot västvärmlänningarna av den annars så ödmjuka Robert. Måste varit ett jäkla mål det där. Försvararen gick dock mot en ny vår under hösten där han växte fram till en av våra verkliga nyckelspelare. Kanske starkast som ytterback men i år har han spelat wing-back och mittback och det blir en svår spelare, ledare och kamrat för Hertzöga BK att ersätta nästa säsong.

Innermittfältarna - lagets hjärta

Maskinrummet och där vår orkester regisseras. Truppens kanske största spelarmässiga styrka under året har varit vår bredd på det centrala mittfältet. André Niklasson, Soran Muradi, Oscar Sandersson, Oscar Staf, Makan Poursalary och Bervan Kayhan har alla kämpat om tre stycken platser. Om bollvirtuosen Jacob Carlsson, som gick sönder redan i fjärde omgången, varit hel hade konkurrensen varit än mer mördande. Till vissa matcher har vi haft ett halvt lag med innermittfältare på banan då flera vikarierat nedåt och andra klivit uppåt och utåt.

Med många olika goda spelartyper har vi som ledare över stora delar av säsongen kunnat gå på dagsform men också en balans mellan de olika spelartyperna. Du vill ha någon som är löpstark, någon som dirigerar uppspelen, någon som är duktigare i andravåg eller djupled eller någon som är stark i närkampsspelet i trånga matcher. Med de innermittfältare som vi har haft under året har vi haft dem allihopa och det har varit angenäma beslut att formera styrkorna.

Anfallarna - spjutspetsen

Lika mycket som försvararna de första anfallarna är anfallsspelarna våra första försvarsspelare. Det ger sällan rubriker, men det arbete våra anfallsspelare har gjort i sin press och erövring har varit en nerv i vårt spel. Men, de fina anfallsspelare vi har haft har framför allt hotat framåt. 40 mål på 22 matcher är godkänt, i synnerhet eftersom det är 42% fler mål än under fjolåret. Anfallsmetodik tillhör mina många brister men jag är ändå nöjd med hur målen har gjorts, även om jag som gammal cynisk försvarare hade önskat fler "fula" mål. Mohammed Qassem, Oscar Hjalmarsson, Riaz Ahmadi och Mohammed Lashkari har startat som renodlade anfallare medan 10-rollen har haft desto fler utövare. Niklasson gjorde flest poäng (11+2) följt av Qassem som stod för hela 12 poäng (4+8). Hur viktig han är för Hertzögas anfallsspel blev vi varse då han under hösten var i Irak för ett provspel med en asiatisk CL-klubb. Han erbjöds ett kontrakt men valde ändå att komma tillbaka och om irakiska klubbar jagar honom förvånar det mig att inte klubbar högre upp i näringskedjan i Sverige gör det.

Oscar Hjalmarsson gjorde tio poäng (6+4) där han som tvåmålsskytt mot Grythyttan tyvärr fick avsluta sin säsong i förtid. Riaz Ahmadi gjorde även han sex baljor (och två framspelningar) där vi alla kommer ihåg anfallarens show med tre mål och en assist hemma mot BK Nora. I den matchen kom också ett av de största måljublen från sidan då Melker Josephsson hoppade in och gjorde sitt första seniormål. Josephsson hoppade in i 14 matcher under säsongen och med samma dedikation nästkommande år kan han få sitt riktiga genombrott. Niklas Schön var med på nio matcher, spelade i fem, och förutom kvalitéer som targetspelare är han ännu en i raden av lagspelare som jag har haft nöjet att omge mig med.

Lagmoralen

Om vi tillstår att vi tycker att säsongen har varit bra har huvudanledningen inte varit på grund av enskilda spelare. Gemensamt för killarna, och en hemlighet till att det har gått bra, har varit att alla vill spela och de allra flesta blir besvikna när de inte får göra det. Killarna vill spela, killarna vill utvecklas och killarna vill vinna. Gemensamt är också att killarna i träning och på plan har gjort allt de har kunnat för laget. Detta är någonting man kan orera om men det är en svår förmåga att etablera i ett fotbollslag. Det har stadfästs tidigare säsonger och bibehållits under åren genom de många tuffa eller ibland barnsligt lekfulla träningsmoment i träning. Men framför allt i ett omklädningsrum eller vid sidan av fotbollen.

Kollektivet har blivit vårt ledord och "laget före jaget" vår doktrin. Inte i ett totalitärt avseende där individuella initiativ och uttryck fått ge vika eller att vi inte utvecklat spelare. Men duktiga spelare som känner trygghet i gruppen är beredda att slita hårt. Och ett lag som sliter hårt är svårslagna. 

Och Hertzöga var under 2019 svårslagna.