För drygt 50 år sedan bodde jag en termin på ett inackorderingsrum i Adolfsberg, som är Örebros svar på Karlstads Skåre, om ni förstår hur jag menar. Jag bodde nästan granne med Lugnet där Adolfsbergs IK hade och har sin hemvist. Nu var det dags att konfrontera Adolfsberg på nytt och på riktigt, Hertzöga skulle spela en av höstens många vinna-eller-försvinnamatcher, det skulle nog kunna gå för ”vi” slog dem i våras på Ilanda.
Fick inbjudan av de vana bortamatchresenärerna Peter och Mats att följa med och jag var inte svårövertalad. Den avslutande partiledarutfrågningen på TV 1 skulle krocka med matchen, men vad gjorde det, jag hade ju sett en variant på TV 4 dagen innan. Det skulle bli som att se en match i repris där man vet resultatet. Hur kul är det?
För säkerhets skull hade jag tagit lite grunddata av kanslichefen och det såg inte så lovande ut, flera spelare på sjuk- och skadelistan, men också ett intressant gästspel av André Nicklasson från CU. Sedan tidigare har vi ett par inlånta lirare från KBK, vad är det som håller på att hända? Vi är nu inne i den galna höstsäsongen då klubbarna lånar och köper spelare av varandra för att hänga kvar alternativt gå upp. Det är så det fungerar nuförtiden, det är svårt att känna igen en laguppställning från den ena matchen till den andra men vi får förhålla oss därefter. ”Det var bättre förr” gäller inte, för förr kommer inte att hända igen, tror jag!
Väl framme på Lugnet kunde vi inte se till någon Dave och inte heller Bosse Ekelund, hur skulle det här sluta tänkte vi innan det knappt hade börjat. Uppvärmningen på plan sköttes av Mikael Lönn (målvaktens farsa) och Per Andersson. Dave hade dröjt kvar i omklädningsrummet för att vila en muskelbristning i låret som han hade fått då han plockade fallfrukt hemma i trädgården. Dave brukar ju inte vika ner sig, men vi förstår honom, det var en kilometers vandring till omklädningsrummet, han behövde krafterna till matchen. Det skulle visa sig vara en god prioritering! Vad Bosse hade för skäl vet jag inte, men jag är säker på att de var goda.
Vi hade försäkrat oss om att det fanns kaffe att köpa i pausen, men ”en korv med bröd” var inte något att se fram emot, fanns inte över huvud taget. Undras just om statsministern hade varit på besök?
Så kom då matchen igång och AIK rivstartade minst sagt, högt tempo och aggressivt och utdelningen lät inte vänta på sig! Innan fem minuter var gångna gick vårt högerförsvar bort sig och 1-0 var ett faktum. Målskytt Filip Albertsson, planens i särklass bästa spelare, men onödigt grinig och opolerad. Vackert mål, men vi tillresta hade svårt att uppskatta skönheten. Pessimisten i mig dök upp, ”hur ska detta sluta?”, ”varför åkte vi hit?” Så gick säkert inte tankarna hos våra gul-gröna (dräkten lyste verkligen upp i elljuset med de blåsvarta regnmolnen i fonden)! Efter några finjusteringar till höger i försvaret och med lite jädrar anamma så låg bollen i motståndarmålet innan halvleken var över. Målskytt André Nicklasson, vem annars. Kammen växte och ett ledningsmål för HBK hade varit helt i sin ordning, vi började vittra tre poäng.
Så var det paus och kaffe. Serveringen höll inte samma högaklass som kiosken på Ilanda och mazarinerna vi köpte hade nog varit med om ett antal matcher på Lugnet innan de blev vårt byte. Ett förbättringsområde för AIK som man brukar säga.
Pausvilan gjorde HBK gott! Oskar Sandersson gick ut (lätt skadad) och Riyahd Ahmadi (notorisk målskytt i div. 6 laget) kom in. HBK tog över matchen allteftersom, särskilt minns vi ”Mommos” hårt tvistade kanonskott i kryssribban efter det att André (nu är han bara André med oss HBK:are) rullat in 2-1. Nu steg spänningen och matchen mot klockan, skulle vi klara av att hålla ledningen eller skulle AIK få något ”skitmål” på slutet? Matchen hade hårdnat till och de gula korten kommit fram vid flera tillfällen. Ödets goda fe hade dock bestämt sig, det här skulle bli en HBK-vinst. Tim Månsson i motståndarmålet fick förtroendet att biträda den goda/onda fen. Helt obegripligt missade han en passning till en medspelare, bollen gick istället till Riyahd Ahamadi som enkelt promenerade in med trean i AIK-målet. Ni kommer ihåg Liverpool-målvakten i vårens Champion Leauge-final. Det här var en repris. Så var matchen över!
Vi hade fått se en tempostark och stundvis välspelad match. Vi hade fått bevis för att HBK håller i trean både tekniskt och tempomässigt. Idag fungerade vi även taktiskt som ett lag. André måste nämnas för sina båda mål, men också för moget spel i övrigt. Makan spelade vårdat och med pondus i de bakre linjerna, Oskar Sandersson slet berömvärt på mitten så länge han var med och ”Mommo” var som vanligt en källa till oro för motståndarförsvaret. Laginsatsen var trots allt det som vi tar med oss som en styrka inför det som komma ska.
Så skulle laget tacka tillresta supporters som bestod av tre veteraner, Andrés mamma, Erik Lönns flickvän och en kompis. Det blev lite personligt. Oskar Udd kom fram och handtackade för stödet (ett stort ögonblick i mitt liv) och jag fick reda ut med Robert Nordlund om han hade spelat i Ervalla SK eller ej (ryktet har gått att han spelat i ”min” hemmaförening). Det blev ”eller ej”, han hade spelat i Latorpsom ligger på kanten till Kilsbergen. Jag förlåter honom, för han är Stodenebo sedan en tid tillbaka. Granne till mig på ett par kvarters avstånd.
Så fick vi en pratstund med Dave. Han var full av tillförsikt inför fortsättningen med matcher mot Ölme, Åmål, Kumla och Sifhälla. Han har all anledning att vara optimist efter det vi såg i kväll!
Det bästa till sist. Hemresan, en 12 mil lång njutning. Jag påmindes om känslan då vi återvände från Uppsala en septembersöndag 1996 då HBK slagit Sirius med 1-0 på Studenternas, efter ett magiskt mål (bollen skulle bara in) av Joe Blochel och en straffmiss av Sirius där bollen gick från den ena stolpen till den andra och ut och på vägen passerat bakom Ulrik Rundqvist som då var vår målvakt. Det blir inte bättre än så, jo om vi hänger kvar i division 3!
Tack och lycka till!
Liverpol
