För överhand, det tog den verkligen när säsongen väl drog igång. Ett mål i slutminuterna i den sista matchen stoppade HBK från en femteplats och vi fick istället nöja oss med en sjundeplacering. Fyra segrar, två oavgjorda och fem förluster. Fem spelare deltog i samtliga elva och skyttekungen André Niklasson stod på banan i 987 av 990 minuter. Detta slogs endast av Sebastian Augustsson som inte missade en sekund, vilket han heller inte gjorde under någon av säsongens träningar.

Jag försöker säga det så ofta jag kan - den spelartrupp som jag har haft till förfogande har satsat helhjärtat och skall gå med raka ryggar från säsongen 2020. De har gjort sitt allra yttersta i träning och match, med en fin ambition att utvecklas som lag och kollektiv och med ett gott bemötande till varandra och oss ledare. Måhända att ingen någonsin skulle få för sig tanken att använda benskydd i träning. Jag tror att få ledare förunnats samma förutsättningar som jag på denna nivå. Hela spelartruppens träningsnitt hamnade till slut på svindlande 87%, i klarspråk var snittet i runda slängar 100 träningspass per spelare. Detta trots att killarna har skött direktiven om att vara hemma vid minsta lilla och det faktum att vi från mitten av november till oktober inte hade mer än sammanlagt drygt två veckors uppehåll fördelade på jul och sommar.

Sammanlagt 23 spelare var uttagna till någon match och sjutton spelare startade i åtminstone en. Inte mindre än åtta av spelarna var nya för året och fem av dem gjorde sin första säsong som seniorspelare. Vi kämpade i några matcher med att göra mål men hittade nätet inte mindre än 27 gånger under seriesäsongen. Åtta spelare gjorde mål (Niklasson flest med tio) och Hertzöga hade lika många unika framspelare. 24 av de 27 målen gjordes från straffpunkten och framåt och hela 16 gjordes snuddande nära fem-metern eller närmare. Våra matcher var inte sällan ordentliga målfester med ett snitt på 4,6 mål per match. Vi tvingades vittja vårt eget nät vid 24 tillfällen där samtliga mål gjordes inifrån straffområdet men bara fem från en position innanför fem-metern.

Vårens osäkerhet gjorde att vi inte etablerade och tidigt arbetade efter någon uttalad resultatinriktad målsättning. En konservativ sådan hade kanske kunnat vara något att luta sig emot (eller hämmas av) medan en optimistisk istället kanske gett oss en vision att arbeta mot eller gjort en del otrevliga resultat än mer svårsmälta. Det kändes i vilket fall inte avgörande. Årets Hertzöga kändes ändå lite mer stärkta och definitivt mer modiga i sin framtoning. Vi gick in i varje match med stor tro på tre poäng. Vi landade till slut på 14 inspelade men min bestämda uppfattning (och här säger nog alla tränare samma sak om sina lag) är att vi borde fått betydligt fler. Vi hade en ohygglig stolpe ut i ett antal matcher som vi spel- och chansmässigt dominerade och matcher med omvända scenarion var betydligt färre. Tabellen ljuger dock som bekant aldrig men en vidare analys kräver mer textuellt utrymme och vana läsare vet att detta (som alla andra) är tillräckligt långt ändå...

Det alla spelare, ledare och supportrar i fotbolls-Sverige samstämmigt kan enas i är att denna säsong var annorlunda. Inte minst för oss pinnhålen under elitverksamhet som bara spelade halva antalet matcher. En tio månader lång säsong som avgjordes på de två sista gav matcherna större betydelse. Större belöning och chans såväl som press för att knipa treor. Det gav även en säsong där många spelare inte alls fick den speltid som de hade fått över 22 matcher. Lindriga skador stoppade killar från spel i en stor del av säsongen - för att inte tala om mer svåra skador som stoppade hela säsongen innan den börjat. I vårt fall fick vi Makan Poursalary och Isak Paulsson skadade veckorna innan seriepremiär och ingen av nyckelspelarna kom tillbaka till seriespelet. David Landers korsbandsskada tidigare under våren känns fortfarande i hjärtat. 2019 grusades av samma anledning och att trots en ny korsbandsskada ha den mentala styrkan och drivet att fortsätta vara med i den sociala samvaron säger mycket om Lander och en hel del om gruppen. Nämnda avbräck påverkade våra alternativ på olika positioner och inte minst val av förhållningssätt och spelsystem där vi under 2020 nästan uteslutande kom till spel med vårt 4-3-3, med sämre möjlighet att alternera till det 3-5-2 som var framgångsrikt under fjolåret. Vi arbetade grundligt fysiologiskt med att förebygga skador eftersom vi vill träna ofta, med kvalité och med så många som möjligt. Det är omöjligt att rusta sig fri från skador men i det stora hela hade vi skapligt få skador vilket i förlängningen gav oss en mer konkurrenskraftig trupp till matcherna.

Med en ordinarie trupp under en kortare säsong gav spelare på gränsen till startelvan färre möjligheter att slå sig in och lite för många lämnar en säsong utan ordentligt med speltid. Seniorfotboll "är vad det är" men laguttagningar är heller ingen vetenskap. Alldeles oavsett kan det vara svårt att se tillbaka på en sådan säsong och jag hoppas att killarna knyter näven inför fortsättningen.

Det mullrar ute på Ilanda IP och det finns en stor potential i denna grupp som gör att varje HBK-supporter borde se ljust på framtiden och närmast på säsongen 2021. Förhoppningen är att spelartruppen förblir intakt och oavsett om det kryddas med trevliga nya pusselbitar eller inte finns det ingen anledning till att inte drömma. Jag har gjort två år och det sägs ibland som en sanning att det är tredje året en ledare verkligen kan skörda sina frukter. Det blir dock upp till någon annan att plocka äpplen då jag landat i att inte fortsätta som huvudtränare för fina Hertzöga BK.

Detta är ett beslut jag brottats med men har landat i att detta är det bästa för båda parter. Jag har älskat att vara fotbollstränare för Hertzöga BK och det är en häftig känsla att ha fyra tillfällen i veckan att längta till - och det hela året. Jag vill understryka att jag inte kliver av för att jag inte tror på laget. Om något i så fall motsatsen. Jag har mått bra och haft roligt ute på Ilanda IP och är glad åt mycket av det vi uträttat tillsammans. En god träningskultur där unga killar slussats in i eller förädlats i seniorspel och det övergripande etablerandet av Hertzöga BK som ett stabilt lag i division 3. Jag har försökt hålla jämna steg och killarnas ambitionsnivå har triggat mig till att bli en bättre fotbollstränare än vad jag var för två år sedan. Att höra Peter Borg förkunna att jag hjälpt till att förvalta och utveckla de värderingar Hertzöga står för sedan urminnes tider är det bästa av beröm.

Jag är däremot inte helt tillfreds med årets sportsliga utveckling och jag tror starkt på att en ny röst är rätt väg att gå. Jag har känt ett fint förtroende från spelarna och känslan har varit att de litat på mig och förhållit sig till träningsmoment och matchplaner så gott de bara kan. Detta har varit min stora glädje men något paradoxalt även gjort tuffa resultat eller sämre prestationer svårare för mig att hantera eftersom det då kräver en blick i spegeln istället för ut i omklädningsrummet. 

Att ha passion för något är att leva med det. Det man lever med följer med en, mestadels som något gott att se fram emot men i år hade jag behövt lite hårdare hud. Ett överhängande hot (som i slutändan ändå mer var imaginärt) om nedflyttning gjorde att ältandet över tuffa resultat, axlandet av spelarnas besvikelse, orerande av slaget "tänk om", självrannsakan av min egen prestation och ondgörandet över märkliga domslut inte alltid lämnades kvar ute på Skåre, i hallen eller ens med dygnet. Jag har gett det jag förmår på Ilanda men seriefotbollen blev lite för viktig i år och min egen hemmaplan blev lidande. 

Naturligtvis inser jag det motsägelsefulla i det jag skriver och självfallet vill jag egentligen inte detta. Jag skulle gärna vilja stå och hålla ett träningspass redan ikväll. Men jag vill ännu hellre pröva min balans i tillvaron. Fotboll är bland det roligaste som finns men det borde inte ens vara på pallplats bland det allra mest viktiga. Efter fem raka år som huvudtränare är det kanske på sin plats med ett år av sabbat, vila och reflektion. Kanske börjar man samla på frimärken istället.

Jag är övertygad om att herrsektionen kommer att hitta en kompetent, hungrig och driven tränare som kan sätta sin prägel på laget och ta nästa kliv i lagets utveckling. Kyrkogården är full av människor som trodde de var oersättliga och jag kommer inte bli en av dem. Jag vet att det inte alltid är lätt eller snabbt gjort men med truppens beskaffenhet borde det inte behöva ljus och lykta. Tränare borde rimligen redan själva hänga på låset ute på Ilanda. För egen del vill jag inte släppa HBK utan hoppas på att brickorna faller på sådan plats att det finns något hörn för mig att medverka från. Om inte annat lovar jag att vara ett stadigt inslag på läktaren.

Till sist - tack alla för säsongen 2020. Tack Per och Bosse för er värme, ert tugg, trevliga samvaro och helhjärtade stöd. Det är sådana som ni två som får HBK-hjärtat att bulta vidare. Tack till alla spelare för er ambition att utveckla er själva och varandra, er charm och att ni (nästan) alltid gjorde som jag sa. Tack till Mathias J för ditt mödosamma pusslande och tips om fönsterputs. Tack till Raimon för välsmakande äpplen och till den alltid stödjande veterangruppen vilkas närvaro på träning och match gav oss en liten extra dos stolthet och glädje. Tack till U-laget för gott arbete med att fostra unga talanger och tack till sportgruppen för att jag fick chansen och därefter fria tyglar att göra vad jag trodde på. Tack till de supportrar som hejade på oss på plats och till de som hejade på distans. Tack (och förlåt) till årets domartrojkor och till övriga föreningar, spelare och tränare för att vi tillsammans tog oss igenom den här säsongen.

Med förhoppning om en alldeles vanlig fotbollssäsong 2021. Långtråkig, dödstrist, tråkig och...alldeles underbar.