Efter 120 minuters fotboll stod Hertzöga BK som segrare mot ett ungt IF Karlstad Fotboll. Resultatet skrevs till 4-2 (0-1) efter mål av Linus Persson, Riaz Ahmadi, André Niklasson och Sebastian Augustsson.

Mötet mot IF Karlstad var en snårig match att få till i spelschemat. Framför allt i gästernas hektiska speldagar. Med två lag i behov av seriepoäng prioriterade IF Karlstad serien allra mest och DM allra minst – de skickade P19-laget till Ilanda IP.

Vi var naturligtvis besvikna över att missa möjligheten att mäta oss med division 1-motstånd men jag har inga moraliska utläggningar om beslutet. Framför allt inte i efterhand då klubbens juniorlag gav oss en rejäl resa. Matchen var först över efter 120 minuter – och då hade Hertzöga BK spelat med en man mer i över en timme och med två spelare fler i förlängningen. Med en tuff match i söndags och bara några dagar kvar till en viktig match mot Eskilstuna City roterade vi våra styrkor och lade upp en plan för att sprida ut spelminuterna och göra en insats vi skulle kunna vara nöjda med.

Tävlingsidrott är spännande att försöka analysera psykologiskt. Vi lade störst vikt i genomgången på de mentala aspekterna av matchen men jag ändå med i bakhuvudet att det skulle vara svårt att växla upp i den anspänning och fokus vi håller i ett seriespel.

Vi stod för ett bottennapp till fotbollsmatch. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vår bleka insats under matchen. Vi saknade energi, kravställning, löpmeter, beslutsförmåga, bolltempo, omställningsspel i båda riktningar och mod. Alla är överens om det och jag vet inte heller om det skulle lyfta någon att bli än mer utförlig.

Det vore också att förta gästernas fina insats. I den här matchen fanns alla de ovan nämnda aspekterna hos motståndarlaget som imponerade stort. De tog sig an matchen som om det vore deras sista, uppmuntrade varandra till nya nivåer, stod väl upp i försvarsspelet och hade en härlig fart i sitt anfallsspel. De må ha förlorat matchen men de vann åtminstone en liten del av mitt hjärta längs vägen.

Hertzöga kunde tagit ledningen redan i matchens första minuter men en nick på hörna räddades på mållinjen – strax efter tvingades Gabriel Nilsson konstatera att hans avslut utifrån räddades strålande av målvakten vid stolproten. Modet och beslutsförmågan att ta avslut – gärna utifrån – är en detalj vi försöker tuta i varandra men Nilssons försök var ett av få under matchens 90 minuter. Karlstad hade under halvleken åtminstone ett par helt rena lägen efter omställningar i djupet innan de strax innan halvtidsvila tog ledningen på ett tredje. Inte alls orättvist.

Vi tog halvtidsvilan till väl valda ord – jag har någonstans förståelse för att matchen inte hade den laddning som om en seriematch hade inneburit – eller för den delen ett möte med motståndarnas representationslag. Det är alltid lättare att växla upp i möten mot lag högre upp i hierarkierna och under onsdagen var vi på fel sida i den ekvationen. Men den delen var ändå långt under par och vi behövde höra det. Jag hade ännu större frågetecken för vår rörelse, passningsspel och beslutsförmåga med boll som var under all kritik. Tre stycken spelare, några av de få som möjligen fick godkänt från den första, byttes ut vilket med tanke på lördag var klokt men med matchen i åtanke kanske var motsatsen.

Det är möjligt att vi tog oss aningen i kragen i andra. Men vår inträdesbiljett kom inte från spelmässig uppryckning utan ett hjärnsläpp hos motståndarna. Ungdomligt oförstånd kanske, men att visas ut för okvädinsord i en sådan match är heller inte bara en detalj som kan viftas bort. Förhoppningsvis lärde sig spelaren någonting på detta.

Karlstad var i numerärt underläge och naturligtvis tog de gulklädda hand om det mesta av bollen. Linus Persson kvitterade också så småningom på ett friläge innan Riaz Ahmadi vände in och satte 2-1 med dryga tio minuter kvar att spela.

Men de unga gästerna gav sig inte. Trots en man färre på banan satsade de allt och hotade om vart annat. Till mesta del för att de är ett bollskickligt och kvickt fotbollslag men även hjälpt av hemmalagets oförmåga att avsluta anfall och att stänga ner deras omställningar. Här finns läropengar i att avsluta anfall, avgöra eller spela av en fotbollsmatch. Karlstad kom först till ett farligt läge med en stolpträff, därefter tvingades Hofling till en av de mest svettiga räddningarna jag bevittnat innan bollen med matchens sista spark satt i mål. Det ska inte se ut så med ledning och en man mer sista minuterna av en fotbollsmatch och vi har själv fått känna på motsatsen när vi jagat kvittering i seriespelet.  

Ja, Hertzöga hade haft chanser för att avgöra – jag vet inte hur många ramträffar matchen summerade, bollar som räddades på mållinjen och goda lägen till avslut som aldrig togs. Men 2-2 kändes inte alls orättvist.

Nu blev det dessvärre 30 ytterligare minuter och en trupp med betydligt fler minuter i benen än vad som var tanken. Vi pratade kort om att vi har brutit ner oss själva tillräckligt och att förlängningen istället fick gå till att ge energi. André Niklasson svarade väl på det och dribblade sig efter några minuter förbi halva motståndarlaget och satte 3-2.  I slutet av första förläningskvarten fick Karlstad ytterligare en spelare utvisad efter ett onödigt tilltag utanför spelet och Hertzöga var helt plötsligt två man mer.

Men gästerna gav sig inte. Jag erinrar mig inte några riktiga farligheter med nio man men inte heller såg det ut som det borde med två man fler. Definitiv ridå på en lång fotbollsmatch kom slutligen när Sebastian Augustsson frispelades och tåade in fjärde målet. Sista minuterna spelades av och Hertzöga är i semifinal. Den kommer framöver att spelas mot segraren mellan Deje IK och FBK.

Det sistnämnda är det enda vi tar med oss – tillsammans med den brännässla som jag hoppas att matchen gav oss alla, kanske mig själv som ledare allra mest. Vi räknar med – och är säkra på – helt andra takter i lördagens hemmamöte mot formstarka topplaget Eskilstuna City.