Hertzöga förlorade på Ilanda mot Adolfsberg. Slutresultatet blev 1-2 (0-1) där Oscar Staf gjorde Hertzögas enda mål.
1-2 och en förlust som är tuff att smälta på en handfull olika vis. I första hand vad det innebär i tabellraden där avståndet mellan lagen nu krympte till tre poäng. Att segermålet gjordes i 88:e minuten - efter att Hertzöga kvitterat efter en hel matchs jagande - tar också sin tull på nerverna. Förlusten innebar också slutet på den fem matcher långa förlustfria svit vi kämpat till oss.
Någonstans har vi oss själva att skylla efter en mardrömsstart och därefter en match där Hertzöga inte lyckades växla upp. Eller kanske mer hindrades av veteraner i Adolfsberg där gammal var äldst. Lagen delade broderligt på målchanserna men i straffområdet var gästerna betydligt hetare när tillfällena väl kom medan Hertzöga saknade förmågan att göra mycket av litet - och lite för litet av det som borde varit mycket. Statistiskt skulle Hertzögas avslut räknas i trygg majoritet över matchen - men Adolfsberg hade fler av de bästa målchanserna. Och därtill var de dubbelt så bra på att utnyttja dem.
Adolfsberg, hårt trängda på kvalplatsen, skapade första friläget redan i matchens första sekunder efter att ett misslyckat uppspel resulterat i ett friläge men Mattias Hofling räddade oss den gången. Det kunde han dock inte göra efter knappa tio minuter då ett nytt bolltapp resulterade i ett nytt fritt läge för 0-1 till Adolfsberg. Strax senare tilldömdes gästerna också straffspark - men efter någon minut av tveksamhet korrigerades det till offside av en uppmärksam linjedomare.
Första kvarten tillhör de minst goda minuter vi gjort under året. Vi ser oss själva som ett spelande lag men vi blev lättlästa mot ett Adolfsberg som läst på sin läxa. Att därtill fortsätta att göra det som inte fungerar tyder visserligen på mod men den här matchen fungerade det inte alls. Det borde varit Adolfsberg som spelade ängsligt men det var istället Ilandas eleganter och hela auran runt oss var inte alls den spelglädje och charm som ibland krävs.
Efter att vi ridit ut stormen med "bara" 0-1 första kvarten fick HBK mer att säga till om. Genom längre och rakare uppspel i en matchbild med stundtals långa lag gick avslutande halvtimmen definitivt på poäng till hemmalaget. Men, det är målen som räknas. Mohammed Qassem var en av dem som kom närmast med sitt ribbskott och efter halv hysteri i straffområdet var det ett halvt under hur bollen inte ville in. Adolfsberg hade lika fina möjligheter, inte minst en frispark som skyfflades i ribban. Men framför allt hade Hertzöga mängder av möjligheter som i etablerat anfallsspel eller i omställningar borde resulterat i fler målchanser. Men vi var aningen naiva utanför straffområdet och de gånger vi tog avsluten var siktet missriktat.
I kampen mellan ett tungt Adolfsberg och ett ungt Hertzöga visste vi att vi över 90 minuter skulle kunna hitta vägar för att slita ner deras ork. Gästerna tröttnade visserligen betänkligt i den andra halvleken men spelade också klokt och med fyrtorn som mittbackar kammade vi noll och ingenting när bollar matades in för kvittering.
Vi har ringa erfarenhet under året av att ha varit i underläge men där och då fanns det något befriande att få vara det lag som chansade för att gå framåt. Den enskilt vackraste prestationen under matchen stod Jesper Johansson för. Och det var inte med boll utan i jakten om den. I ett makalöst ryck sprang mittbacken med i ett anfall, pressade därefter målvakt och halva backlinjen innan han bara ökade och sprang ner sin motståndare på väg upp i ett anfall på andra sidan. Den växeln, den aktionen och det förbannade ursinnet var någonting som hade krävts på fler idag. Men kanske väckte det oss för inte långt senare låg så äntligen kvitteringsbollen i nät. Mohammed Qassem uppfattade Oscar Staf i djupled och den senare mötte med fart och på ett tillslag bredsidade han in kvitteringsmålet i den 79:e minuten.
Rättvist? Jag tyckte det då. Vi hade haft mängder av inspel, dribblingsförsök utanför straffområdet, avslut och möjligheter. Adolfsberg hade färre målchanser - men deras chanser var istället betydligt bättre och vi kan inte förlita oss i avslutningen av serien på att storspelande Hofling skall vinna matcher åt oss. Jag tyckte att vi hade momentum och slagläge för att gå för seger. Och det var också det mantra som omgående efter kvitteringen ekade från spelare till spelare. Känslan var om något lag skulle göra nästa mål skulle det vara HBK.
Situationen som sådan tror jag hade skett oavsett våra manande röster. Men det hjälper inte alls mot smärtan över att släppa in ett sent mål. Igen. Och igen mot Adolfsberg. En närkamp för i mina ögon tydlig straff - som friades - föll sedan ut till en Adolfsberg-spelare som med några nätta tillslag borrade in bollen i nät. Ridån gick inte ner och de avslutande sex minuterna blev naturligtvis dramatiska. Men närmare än André Niklassons skarv några meter från mål där Qassem var nära att peta in den, kom vi inte. De flesta av de bollar som slogs åts, skallades och rensades undan av försvarsjättar i Adolfsberg.
1-2 och ett helt annat liv i tabellen. Oavgjort hade inneburit att avståndet mellan lagen fortfarande varit på någotsånär bekväma sex poäng och när jag skriver den meningen kan man förbanna sig själv att vi inte klev ner och istället försökte försvara ett oavgjort resultat. Friskt vågat idag var ingenting vunnet utan allt förlorat.
Tungt, men nu är inte tiden att bryta ihop utan att slicka våra sår och ena oss. Vi har en liten trupp, till stora delar oerfaren, och vi har gjort det riktigt bra som grupp. Men i avslutningen ska vi försöka göra det aningen lite bättre. Förhoppningsvis med en något kortare lista på indisponibla spelare, men alldeles oavsett ska vi gräva djupt och sälja oss dyrt. Nästa match och chans att spänna musklerna är den svåra bortamatchen i Kungsör, nu till lördag.