Hertzöga BK stod för årets finaste insats när laget spelade 1-1 (1-0) hemma mot Kungsörs BK.
Gulgröna kämpar i Hertzöga BK har svårt att vinna fotbollsmatcher. Men samma kämpar är också oerhört svårslagna. Så skulle upptakten av årets seriespel kunna beskrivas efter en seger, en förlust och fyra oavgjorda efter sex spelade matcher.
Men bakom tabellraden gömmer sig ett betydligt bättre fotbollslag. I åtminstone tre av de oavgjorda matcherna har Hertzöga BK varit närmare en trepoängare och under lördagens match mot Kungsör BK var hemmalaget briljanta.
Glädje, mod och kyla - HBK hade alla viktiga mentala beståndsdelar från avspark och de första 45 minuter var årets i särklass bästa. Bolltempo, rörelse och ett härligt krängande från spelare till spelare där Kungsörs ändå goda presspel mötte sin överman. André Niklasson kom fri med målvakten efter bara någon minut men efter att ha rundat målvakten blev vinkeln för snäv. Samma öde mötte Mohammed Qassem strax senare. På samma gång bombarderades Kungsörs straffområde med hörnor - jag tror inte jag ljuger om jag säger att vi under matchen var närmare 20 hörnor än tio.
Starten gav Hertzöga luft under vingarna och det dröjde till åtminstone mitten av första halvlek innan vi fick kvitto på att Kungsör är ett mycket bra fotbollslag. Deras hala och glimrande anfallsduo hade dittills hållits kort av ett kompakt motståndarlag men när lagen luckrades upp en aning hade gästerna mer i anfallsvåg.
Gästerna skapade några halvchanser utanför straffområdet och så också innanför där Sebastian Hammertoft uppoffrande glidtacklade heroiskt vid åtminstone två gånger. Utanför det andra var Qassem ytterst nära att ge sitt Hertzöga ledningen men det välsvarvade avslutet strök ribbkrysset.
Jag hade inte varit förvånad om vi sett till målchanserna gått till halvtidsvila med ett par bollars ledning. Men som det artade sig var jag mer än glad över att gå till paus med ledning. Oscar Hjalmarsson, som går från klarhet till klarhet i både spelet med och utan boll, gav hemmalaget en efterlängtad ledning när han utanför straffområdet sköt ett lurigt avslut i "fel" hörn.
Kyla, glädje och mod betonades under vilan och Hertzöga gick ut som de jagade i en blåst som måste uppkommit från ingenstans alls. Däremot var Kungsör fast beslutna om att vända både matchbild och resultattavla och den andra halvleken bytte karaktär. Detta är naturligt när ett duktigt motståndarlag satsar mer pengar på den hand de fått och att Kungsör hade mer bollinnehav under andra halvlek var i min mening inte på grund av hjärnspöken hos hemmalaget.
Gästerna, som även de fått visa upp ett vackert kortpassningsspel i en i min bedömning mycket bra fotbollsmatch, skulle också hota allt oftare. Men inte genom ett etablerat anfallsspel utan i omställningar i djupled. Efter en start i stiltje sprang sig en anfallare helt fri i djupled men Mattias Hofling stod för en enastående parad med handsken. En vansinnig räddning och ändå var inte den viktigaste kommen.
Riaz Ahmadi smög föredömligt på bortre stolpen vid flera tillfällen men tåspetsar var på gästernas sida. Även Mohammed Qassem, rörlig och alert, hade några bra målchanser för att rulla ned ridån. Den allra bästa målchansen hade dock Oscar Staf vars dundrande avslut räddades av ribban - jag var inte ensam om att vilja se att den gick ribba in men det var bara önsketankar. Qassem hade - i vilken kronologisk ordning kommer jag inte ihåg - också en nick som räddades av både målvakt och stolpe.
Vi gjorde flera byten för att stärka laget - Bervan Kayhan och Hannes Sahlström kom in där den sistnämnde tillhörde de kyligare med boll som jag har sett i sitt inhopp som mittback. Hannes avsaknad av nerver gav påslag på mina men han skötte det föredömligt.
Jag vill inte påstå att vi var i en rejäl skyttegrav - men Kungsör tryckte på och tilldömdes med kvarten kvar en straffspark sedan en anfallare gått däck i straffområdet. Medan Kungsörs spelarna kramade om varandra och plågan var stor från oss på sidan var Hofling fokuserad. Och sällan har jag sett en bättre straffspark räddas. Kungsörs kramar blev Hertzögas kramar efter den sparken från elva meter.
Klockan gick, och gick och gick. Hertzöga såg, precis som i Adolfsberg, ut att ha ridit ut stormen. Istället höll vi boll på offensiv planhalva med inkast och hörnor och unga killar spelade som proffsen på tv i att diktera tempo och klockan. Robert Nordlund, en av lagets stora ledare, gjorde comeback och såg under sina tio minuter till att stärka försvarsspelet.
Men. Precis som i Adolfsberg skulle vi inte hålla undan. I den 90:e minuten damp en hörna ned i straffområdet till en svart- och rödklädd motståndare som vristade in den i det vänstra hörnet. "Inte igen"-känslan svepte som ett ångesttäcke över Ilanda IP men spelarna manade på varandra vilket är en sällan sedd styrka av ett lag med ett sådant psykologiskt mål mot sig.
Och mardrömmen höll på att istället bli en dröm. André Niklasson - som aldrig slutar springa - tråcklade sig sånär igenom vid flera tillfällen och i ett av honom regisserade anfallsförsök kom Qassem helt ren med målvakten. Lobbförsöket gick över målvakten men inte in i nätmaskorna - anfallaren sprangs över av målvakten efter avslutet och mina - och alla andra Hertzöga-ögon - väntade på en signal för straff. Men vi väntade förgäves...
En hörna och hopp om en (rättvis) seger senare blåste domaren för slutsignal och Hertzöga-spelarna fick åter lomma av planen utan en seger. Efter ånyo ett tufft poängtapp gör jag mitt bästa för att hålla modet uppe, kanske också hjälpa andras. Och med en aning perspektiv på livet och än större perspektiv på fotboll får vi försöka hjälpas åt att blicka på de många vackra aspekter med den här matchen. Ett solitt försvarsspel, en uppspelsfas som höll hög klass och ett anfallsspel som skapade tillräckligt med chanser för att vinna. Utanpå dessa adelsmärken låg Hertzöga-hjärtat över allt vi gjorde och dessa killar slutar aldrig att arbeta för varandra eller klubbmärket.
Sex matcher och sju poäng ger en placering i det nedre skiktet. "Tabellen ljuger inte" är en klyscha som ofta används men just idag känns det som att den gör det. "En gång är ingen gång och två gånger är en för mycket" är en annan slitstark devis men jag ser egentligen inte något påtagligt mönster i att vi i två matcher inte lyckas hålla undan.
Vindarna blåser. Men vi har spelat riktigt bra fotboll, och som Hofling manade efter matchen, "segrarna kommer att komma, inget snack om det". Jag tar honom på orden och ser gärna att det gör det redan nu på måndag då Forshaga IF väntar i DM. Laget kommer att roteras vilket blir ett ypperligt tillfälle för de många duktiga fotbollsspelare som vi har som ännu inte fått den speltid de både förtjänar och mår bra av. Därefter åker Hertzöga BK österut mot Grythyttan för nästa seriematch.
Forza HBK!
