Med en dryg timme efter slutsignal är det fortfarande svårt att förlika sig med det faktum att Adolfsberg åkte hem till Örebrotrakten med alla tre poäng. Hertzöga stod för i de flesta avseenden en perfekt genomförd fotbollsmatch. Hårt arbete, ett solitt närkampsspel, klokt understöd, kompakta lagdelar och anfallsmässigt var vi rörliga och fyndiga som i våra bästa stunder.
Adolfsbergs farliga målchanser kunde räknas på en hand medan Hertzögas hade krävt båda och god hjälp av fötterna. Med halvgod utdelning på helgjutna målchanser skulle vi kunnat tagit tre poäng men Adolfsberg gjorde ett straffmål och Hertzöga inte något mål alls. Det göms bakom resultatet som lika gärna kan tolkas som att Adolfsbergs defensiv höll oss stången. Liknande har skrivits av oändligt många matchreferenter tidigare men, ja det är svårt att komma runt att vi borde vunnit den här matchen. Bitter underton som kanske lockar till leenden men ibland är fotbollen grym. Spelarna gav varandra allt, förtjänade mycket men fick ingenting för mödan.
Matchen som sådan spelades mellan två strukturerade lag och inledningen var inte alls som de svängiga tillställningar som vi tidigare medverkat i. Det dröjde fram till dussinet minuter innan de första målchanserna skapades. En fin dubbelchans för de gulklädda - det andra avslutet vid straffområdesgränsen gick dock högt över.
Det är poänglöst (och ännu tråkigare läsning) att redogöra för de många avslut som togs men snabbspolar vi till knappa halvtimmen kom nästa helgjutna läge då Oscar Sandersson föredömligt löpte i djupled - fri med målvakten gick dock avslutet på halv-volley i bröstet på den samma.
Vid den här tidpunkten var Hertzöga bra - riktigt bra. Vi hade ett rörligt anfallsspel där spelare flöt mellan varandra och de gånger vi luckrade upp ett lågt stående bortalag hände trevligheter om vartannat. Adolfsberg är ett tufft, rutinerat och svårspelat lag men de blev med all välmening ändå genomskådade i vårt anfallsspel.
Riaz Ahmadi mötte ett inspel från Marcus Nilsson - målet gapade tomt men avslutet räddades av en utespelare. På returen efteråt sköt samma anfallare i stolpen från klen vinkel. Adolfsberg stack emellan med ett långt inkast som nära mål sköts över innan Jacob Carlsson slog en frispark i ribban. Strax innan halvtidsvilan dribblade sig Ahmadi till ett friläge men bollen gick ut till hörna.
Jag tror ingen match är begravd i halvtid men denna borde åtminstone varit några tum under jord. Det märktes i halvtid och fullt naturligt var spelarna frustrerade över resultattavlans siffror. Vi försökte att omvandla den till fortsatt positiv energi vilket jag tycker vi fick med oss in i andra.
Spelmässigt var den andra som den första. Visst bollövertag till Hertzöga, Adolfsberg ställde om i kontring men de mest farliga målchanserna gick till hemmalaget. Adolfsberg har fina förmågor i några offensiva lirare men HBK höll dem stången. Marcus Nilsson kom istället sånär att peta in ledningsbollen efter ett inlägg från vänsterkanten.
Det finns lysande ljusglimtar att ta med sig ur beckmörkret. Framför allt i de aspekter som inte tillhör våra adelsmärken. Vi matchade ett starkt Adolfsberg i närkampsspelet och var genom matchen oerhört farliga på de många, många hörnsparkar som vi spelade oss fram till. Adolfsberg likaså och på deras första (?) efter timmen spelad var det ytterst nära måljubel men bollen nickades över.
Vi fortsatte att forcera. Ibland gjorde vi det alldeles för svårt och ibland gick det svåra hem. André Niklasson fick kanske halvlekens bästa målchans då han fri i djupled mötte med en halvvolley men målvakten räddade även den. Sedan föll matchens enda mål. Först föll en Adolfsberg-spelare för en alldeles korrekt straffspark och sedan förvaltades den säkert för mål. 0-1 med dryga kvarten kvar.
Jag är efterklok men min egen insats i underläge och de förändringar i formation gav inte rätt utväxling. Sista kvarten är istället Adolfsbergs finaste stund i matchen. Inte i spelmässigt övertag, där var det naturligt att Hertzöga hade pressen - inte heller med målchanser - utan med ett resolut och rutinerat försvarsspel. De fick frisparkar vid helt rätt lägen, spelade sig ur situationer och gjorde som alla lag önskar - fick tiden att gå.
Vi tog något avslut, hotade på ett gäng hörnor och hade några egna rop på straff men men det var först på övertid som kvitteringsläget med stort K inföll sig. Inhoppande Bervan Kayhan spelade fri Oscar Staf som från nära håll fick se målvakten styra ut till hörna - den femtioelfte i ordningen. Adolfsberg spelade av övertiden skickligt genom att vrida sig på gräsmattan i parti och minut - frustrerande för oss på andra sidan men det är onekligen en konst som alla lag eftersträvar i slutminuterna.
Dags att sätta punkt. En prestation att vara stolta över men ett resultat som var en ordentlig käftsmäll. Tabelläget kan divideras i evighet utan att det gör någon klok denna speciella säsong. Men kan Hertzöga sätta ihop fler sådana här insatser i de fyra matcher som återstår kommer segrarna att komma.
