Hemmalaget är rutinerade, tunga och tydliga i sin fotboll vilket innan matchen hade gett dem tre raka segrar. Matchen var för del den första seriematchen för året på naturgräs , för egen del efterlängtat, men Moabvallen hade haft problem med bevattningen och planen var hård och torr. Som konstgräslag tog vi förra året fler poäng på naturgräs men avgjort så att planens beskaffenhet var något annat än det vi är vana med. 

Lagen inledde ordnat och strukturerat vilket var ett avbrott från den rock-and-roll fotboll vi varit med om tidigare. Innan vattenpausen i den första halvleken kändes Hertzöga som mer hotfulla i sin offensiv och klart fyndigare i att spela sig upp genom lagdelarna. Killarna var laddade och stärkte varandra och den där tron på en lyckosam match växte starkare och starkare.

Lagen avlossade varsitt skott utanför innan Hertzöga spelade till sig matchens första jätteläge. Oscar Sandersson mötte ett uppspel från ytterback, klackade bollen centralt inåt till André Niklasson som vände spelet till Sebastian Augustsson. Den senare spelade till Cristian Huerta som i sin tur skarvade vidare till Oscar Staf - fritt läge framför målvakten fick anfallaren en bra träff men målvakten kunde limma den lågt. Ett frejdigt anfall som var signifikativt för det sätt vi vill spela.

Efter vattenpaus ebbade spelet ut en aning medan ett tyngre Yxhult oftare gjorde sig påminda. Tyvärr krattade vi vägen för dem i deras ledningsmål då en olycklig studs i bolltransport från egen backlinje gav vika för att en Yxhults-spelare roffade åt sig bollen för ett friläge. Hertzöga, som inlett fint, sjönk inte med huvudena men däremot fick Yxhult vind i seglen - ett mål betyder ibland väldigt mycket.

Sista tio minuterna hade Yxhult tre farliga möjligheter för utökad ledning - vi blev återigen nära att bli straffade efter ett bolltapp på väg upp i banan medan deras längre inkast var roten till de två sistnämnda. En av möjligheterna träffade mål och då parerade Mattias Hofling.

I halvtid tvingades Cristian Huerta kliva av för att ersättas av Linus Persson. Matchen antog samma roll som i inledningen av den första med två strukturerade lag som inte tillät något av de andra att vara kreativa. Hemmalagets spelmodell (åtminstone i den här matchen) var att slå längre bollar från egen backlinje och de gjorde det ofta föredömligt. Hertzögas melodi blev att överbelasta på kanterna - i mittens rike tangerade laget varandra även om den Allsvenskan-meriterade Kristoffer Näfver kanske var prinsen på banan.

Halv- till helchanser skapades. Yxhult hade en omställning från eget straffområde till en räddning av Hofling, Niklasson var i en djupledslöpning där med en tå mot målvakten innan Hertzöga var nära två gånger om på en hörna.

Med en halvtimme kvar försökte vi från sidan med en rockad för att skapa ännu mer tryck. Kanske var det för tidigt. Det blev definitivt fel. Bara några minuter efter omställningen utnyttjade Yxhult ett missförstånd i vårt straffområde - en ofarlig situation ledde ändå till att en Yxhult-spelare tog hand om bollen för 2-0. Det är enkelt i fotboll att isolera misstag som den bärande förklaringen och helt klart är att vi vill minimera dem. Men det finns också aggressiva och kloka motståndare med i bilden och målen kunde naturligtvis inte gjorts utan dem.

Värmen tog ut sin rätt och andra halvlek blev stundtals mest bollbyten. 2-0, och sättet det kom till på, blev en käftsmäll för gästerna. Initiativen med boll försvann men däremot inte kämpaglöden. Det räckte dock inte med 2-0 - med kanske 20 minuter kvar rann Näfver igenom på en längre passning över vår backlinje och han gjorde inget misstag.

Nej, dagen som lovade mycket från inledningen hade sprungit oss ur händerna. Vi fick ändå se den där kraftfulla HBK-andan på Moabvallen. Med döden i ansiktet gav de aldrig upp utan trodde, kämpade och sprang för ett reduceringsmål. Det blev tomt bakåt och Yxhult hade sina lägen för 4-0 men det var ändå halvt otur att inte bollen gick in bakom den andra målvakten. Inhopparen Bervan Kayhan kom nära på hörna, André sånär igenom men avslutet togs av målvakten - allra närmast kom Yxhult-spelarna själva med en nick som sånär gick in för Hertzöga. 

Reduceringen kom för sent, men den kom i vilket fall. Efter en serie av hörnor slogs bollen in i straffområdet till Linus Persson som i förlängd mållinje nickade bollen mot den bortre stolpen. Där dök Kayhan upp och slog bollen mot mål. Troligen var bollen inne på det avslutet men bollen gick ut igen till Jakob Bröttgårdh som uppoffrande slog in den i mål igen (?), och det är den sistnämnde som fått målet.

Med åtminstone drygt tio minuter kvar på klockan fortsatte Hertzöga sin press men ett skickligt Yxhult jonglerade med boll och dödade tid på offensiv planhalva. Vi tvingades till Yxhult-fotboll för att få bollen över till offensiv planhalva men hade ändå ett par skapliga lägen för reducering. Inför slutforceringen hade laget gjort samtliga fem byten. För en var inhoppet kanske mer speciellt än för andra - den egna produkten Elias Adolfsson kommer alltid kunna säga att det var i matchen mot Yxhult borta som han gjorde sin seriedebut för representationslaget. Synd att minnet inte blev inramat med poäng.

All heder till de våra för en spelmässigt skapligt bra match där var och en förhöll sig till vår matchplan och gjorde vad de kunde. Vi fick inga poäng men jag vill ändå påstå att de fina segrarna mot Ölme och Arboga inte var klasser bättre. Vill vi däremot vinna matcher mot ett tungt och rutinerat lag som Yxhults IK krävs det bevisligen mer, inte minst i det egna straffområdet.

Chans till revansch hemma mot Vretstorp till lördag!

Tweeta