Hertzöga BK förlorade mot IF Karlstad Akademi med 1-4 (0-0).
29 mars var senast laget spelade - ikväll var det dags igen i en träningsmatch mot IF Karlstad Akademi.
Truppläget, för att inleda med en tegnellsk lägesrapport är skapligt. Killarna har tränat på bra och ofta. Vi har inte tagit ett längre uppehåll än en halv vecka men träningsnärvaron har varit exempellös. Vi har prövats hårt denna försäsong men dessa killar älskar fotboll och går in för det med allt vad de orkar. Längs vägen har vi fått några skavanker som hindrade spel idag; Anton Tornkvist, Isak Paulsson och Mattias Hofling är tre av dem men beräknas vara spelklara efter uppehållet. Jacob Carlson, ett drygt år efter korsbandsskadan, är i startgroparna för att träna för fullt och Jesper Johansson räknar ner innan han åter är spelklar vilket som tidigast är i mitten av juli. Trots en handfull i denna sjukstuga och ett par bortresta för midsommarfirande utom-läns fick vi till en slagkraftig trupp.
Jag tror inte vi kommer ha bortresta spelare under det korta seriespelet och förhoppningsvis har vi slantarna på rätt häst när det handlar om skadeläget. Hertzöga, och för den delen ingen annan förening, har inte obegränsat antal spelare och en sådan aspekt kan vara en av nycklarna till en framgångsrik säsong.
De fina
matcherna mot seriekollegor innan pandemin är ur benen men inte ur minnet. Under torsdagen stötte vi på ett starkt motstånd - eller två motstånd. Dessutom ett fint motstånd som är i fas för seriespel medan vi är dryga månaden bort.
Under första
halvlek stod ett mixat lag med spelare från den egna truppen och ett par från moderklubbens division 1-lag. Den i pressen omtalade AIK-talangen Daniel Mushito kanske var affischnamnet. IF Karlstad var bollförande men de gula arbetade med ett beundransvärt tålamod utan boll och stängde ner gästernas anfallsfotboll. Den hänvisades nästan uteslutande till fickor framför våra ytterbackar, framför allt framför Jakob Bröttgårdh på vänsterkanten. Mittfältstrion var modiga i sitt presspel och ankaret Gabriel Nilsson släppte inte någon över bron.
Trots boll stod inte gästerna för några målchanser, det vill jag åtminstone inte dra mig till minnes. Vi hittade helt rätt i våra roller på mittfältet och våra yttrar, kanske framför allt Riaz Ahmadi, slet som jojos i båda riktningarna. Istället var det Hertzöga som hade de få målchanser som halvleken ändå bjöd på. Christian Huerta lossade foten till två av dem med bollen gick i täck - Marcus Nilssons soloprestation från egen planhalva slutade med en rökare i stängslet. Trots träningsmatch blev det också lite känslor vid de tre straffsituationer, 2-1 i hemmalagets fördel, men rättskiparen var obeveklig.
Makan Poursalary gjorde årsdebut efter klartecken för en halvlek. Han har i omgångar varit tillbaka i full träning men fått några mindre bakslag längs vägen. Det gör mig ledsen att säga att det i denna comeback slutade med ett nytt. Efter att ha varit bländande under första halvlek slog han upp sin återkommande skada med bara ett par minuter till halvtidsvisslan. Lagkamrater är mer än fotbollsspelare och stämningen var tryckt i halvtid av omtanke för den sympatiske fältherren.
Som spelare (och tränare) är det svårt att förhålla sig till att möta ett lag som byter större delen av sitt lag till andra halvlek. Det kräver en del att som individ disponera sina krafter rätt för att orka 90 minuter mot två lag som kan rikta in sina ansträngningar i 45. Tålamod utan boll och att dra ner tempot vid rätt tillfällen utan att det hämmar kvalitén med bollen är en svår konst.
Jag är mer än tillfreds med första 45 men i andra lyckades vi sådär - att vi inte spelat match eller riktat våra träningar under längre tid för seriefotboll märktes. Att ett heltaggat, utvilat och nytt skickligt lag stod på andra sidan gjorde inte saken lättare. En Eric Jernberg som kreatör på det, ja ni förstår. De gulklädda togs på sängen och med bara cirka fem minuter spelade ledde gästerna med 0-2. En hysterisk satsning där vi, som det heter, "var kvar i omklädningsrummet". Båda målen kunde undvikits, vi blev passiva bolltittare, stod för enkla räknefel och saknade det ökända "fokuset". Men, det är enkelt att säga från sidan och den forceringen gästerna inledde med är oavsett svår att försvara sig mot.
Satsningen mattades, vi fann oss i våra positioner och i denna veva fick vi även pröva vår moral och ledarskap i situationer de behövs som mest. Den viktiga reduceringen tillföll också efter ett klassiskt HBK-anfall - uppspel centralt och en Sebastian Augustsson som sprang fri längs sin högerkant - inspelet nådde Christian Huerta som pangade in bollen.
Ju längre halvleken gick desto tröttare blev HBK-benen. Pigga krafter sattes in och två av dessa var debutanter i seniorfotboll. Jag är osäker om de spelade matcher i fjolårets u-lag - men både Elias Adolfsson och Martin Vestman kan luta sig tillbaka över midsommar med att spelat för representationslaget. Båda har varit med och tränat flitigt med oss under säsongen och gjort det bra. Omställningen från träning med oss och hemmamiljö i u-laget som gör sig redo för att spela division 6 till att möta ett vasst division 2-motstånd klarades utmärkt. Det går fort i fotboll ibland.
1-3 rakades in - jag tror det var av förre HBK-spelaren Mohamed Qassem - innan fenomenet André Niklasson gjorde Maradona avundsjuk då han dribblade tre-fyra killar om vartannat i straffområdet. Han föll till backen utan någon påföljd. Det är småaktigt att skriva - men det var andra straffsituationen där även motståndarlagets sympatiska ledartrojka blev högst förvånade.
Signifikativt avslutades matchen med att IF Karlstad tilldömdes en straffspark. Efter att bollen rullats i mål blåstes matchen för full tid. Spelare med krampkänning hade byts ut om vart annat och då vi plockade av ytterligare spelare utan inhoppare av samma anledning bad IFK (KIF?) om att blåsa av vilket var en fin heders-gest. Trötta och kämpande hjältar i HBK kunde pusta ut.
Detta efter 90 minuter (eller 89...) mot ett skickligt lag där vi verkligen fick träna överflytt, press, positionsspel, rollfördelning och alla andra ingredienser i vårt kollektiva försvarsspel. Vårt offensiva omställningsspel, förmågan att värdera med boll och arbeta i olika tempon var andra ledord. 1-4 speglar bollinnehavet, kanske inte målchanserna även om det var en tuff resa i andra halvlek. HBK-killarna har många anledningar att sträcka på sig.
Glad midsommar!