Slutet gott, allting gott. Ett formstarkt Hertzöga BK mötte ett väloljat och heltaggat SK Sifhälla och innan Sebastian Hammertoft slog in straffsparken som avgjorde matchen var det hemmalaget som hade legat närmast segern.
Läs SK Sifhällas trevliga och insiktsfulla reportage här; https://www.svenskalag.se/sksherr/nyheter/1344325/sks-forlorade-i-en-nagelbitare
Marginalerna och förutsättningarna i sådana här cupmatcher är små. Alla vet om dem, så även vi, men ändå händer det ofta. Att ett lag från en högre division underpresterar mot ett lag som slår underifrån. SK Sifhälla gör en i mitt tyckte en kanonmatch och när vi inte gör det så blir matchen jämn. Eller så kanske det snarare var så att ett duktigt motståndarlag gjorde oss mindre bra. Det skiljer bara en division mellan lagen och vi satt inte på några höga hästar. Vi svävade inte i det blå varken innan eller under matchen - men alldeles oavsett varför kunde vi inte kliva upp på den nivå vi tidigare behärskat.
Och Hertzöga BK kom till Sporthälla med ett starkt manskap - åtta spelare i startelvan startade i förra seriematchen och ungefär lika många av dessa startade i triumfmatcherna mot IFK Ölme och Säffle FF. Några saknades på grund av sjukdom och andra orsaker men värdlaget och sin sida hade större bekymmer inför matchen där sjukdomar och skador kraftigt tunnat ut deras led.
Det säkerligen de flesta lag har gemensamt är att uppehållet kommer lägligt. Av dagens match även för ett Hertzöga på tomgång - och kanske framför allt för Oscar Sandersson. Redan efter två minuter tvingades mittfältsdynamon att byta med smärtor i knät. Denna kombination ger HBK-hjärtan rysningar i kroppen sett till våra tuffa skador under säsongen - men sist jag såg Sandersson promenerade han ändå för egen maskin och han bör vara redo efter ett stärkande uppehåll.
Första 15-20 minuterna av matchen går att vara nöjd med. I flertal anfallskombinationer gick det fort för de gröngula och det var många killar som ville vara involverade. Vi hade ett större tålamod med bollen vilket möjliggjorde för oss att kliva fram i anfallen med fler spelare. Spelet jämnades sedan ut men när Soran Muradi behärskat bredsidade in bollen i mål efter förarbete från Mohammed Qassem var vår förhoppning om att detta skulle kunna ge oss slagläge.
Men slutfasen av den första blev inte alls så bra som någon önskade. Vi låg långt från våra spelare i defensiven, myglade i omställningsarbetet och saknade pondus i de många kampmoment som matchen kom att handla om. Följden av det blev att Hertzöga-spelarna var där men inte riktigt nära. Den mest otacksamma uppgiften hade Isak Paulsson och Sebastian Augustsson som hade långa och mödosamma löpningar uppåt för att understödja anfallsspelet men som därefter fick vända på rören för löpning i motsatt riktning. Den ryckiga matchbilden gynnade Sifhälla och de gjorde en god insats i att utnyttja deras styrkor.
Några tuffa och mjuka ord i halvtid förändrade marginellt. Första minuterna var energifyllda men det var en chimär. Killarna vill allt i världen och vi var vid det tillfället rikligt varnade om att den här matchen skulle fortsätta vara tuff. Men den slängiga matchbilden med längre bollar från Sifhälla sårade oss djupt samtidigt som vi inte alls fick ordning på vårt passningsspel.
Sifhälla hade vittring och pumpade på för kvittering. Det skyfflades in inlägg och hörnor om vartannat och på flera av dem slutade med avslut, även om de allra flesta med våra ögon gick om rätt sida målburen. Inför avslutningen tvingades kapten Robert Nordlund att göra Sandersson sällskap som bandagerad men i hans fall var det fotleden. Första prognosen är dock den samma, detta skall inte vara något ett läkande uppehåll inte tar hand om.
Längre än till 77:e minuten höll inte vår nolla och det fanns inget orättvist med det, snarare tvärsom. Ett distansskott utifrån studsade lurigt och på returen fanns en opportunistisk Säffle-grabb som stötte in kvitteringen. Sifhälla var strax senare nära att avgöra matchen men den gången räddades Hertzöga av insida stolpen. Sifhälla hade fler och bättre målchanser, inget snack. Isak Paulsson, av Sifhälla-skribenten utsedd till matchens lirare tillsammans med Emil Perkovic för de gulgröna, fick dock äntligen lön för sitt slit då han under tre-fyra minuter fick rätt bollar att löpa på i djupled. De bollarna mellan mittback och ytterback var ett tilltänkt anfallsvapen för vårt kvicksilver att arbeta med men hade låtit vänta på sig. Få, om någon, är lika snabb som vår kantspringande 18-åring men närmare än nära blev det inte.
Det är inte konstruktivt att i ett referat peka på de många aspekter som uppenbart inte fungerade. Däremot är denna match läropengar för oss som lag i hur stor skillnad det är på ett HBK som spelar i samklang och ett HBK som inte riktigt kuggar i. Och det var vi och inte Sifhälla som i och med förlängning fått en "andra chans" att visa upp sig från sitt rätta håll.
Det gjorde vi också i upptakten av förlängningen och här var nästa tillfälle där fler än jag säkerligen trodde att minuterna skulle ta ut sin rätt på ett tröttkört Sifhälla. André Niklasson dunkade en boll i ribban efter inspel från Sebastian Augustsson och strax senare kom både Staf och Hjalmarsson nära att raka in bollen efter ett nytt inlägg från Augustsson. Men hemmalaget kastade av sig den första anstormningen och kavlade upp blåstället igen.
Jag tror inte att en enda spelare i Sifhälla inte hade kramp. Detta blev påtagligt under den korta halvtidspausen mellan förlängningen. Men. De fortsatte att springa och framför allt spela en smart fotboll. Fyra spelare i egen backlinje lämnades för defensiva uppdrag där deras längre bollar orsakade hål i djupled eller vanns som andrabollar vid de tillfällen Hertzöga kunde städa undan dem i förstaläget.
120 minuter kunde inte skilja de kämpande lagen åt och det krävdes straffsparksförlängning. Det var kanske i ärlighetens namn ingenting vi förtjänat men Emil Perkovic hade med två blixtrande räddningar gett oss den. "Han träffade mig" var den sympatiska målvaktens kommentar till den ena fantomräddningen. Detta säger allt om den ödmjuka killen men ingenting om den fina räddningen. Ni får ta mig på orden.
Och med de räddningarna tog Perkovic match också slut. Ett tufft beslut från oss som ledare var att byta in Mattias Hofling som utespelare sista minuten av förlängningen för att därefter ställa honom i mål. Det var tufft mot Emil och satte också tilltron på oss själva på spel, men det skulle kanske visa sig vara ett klokt drag.
Sifhälla smällde in fyra raka straffar - Hertzöga var också lyckosamma från straffpunkten men tyvärr bara tre gånger. Således hade SKS tillfälle att avgöra kvartsfinalen i deras femte straff - men bollen gick i ribban och ut. Soran Muradi satte därefter 4-4 och som om matchen inte hade varit rafflande nog - nu gick den till "sudden death"-straffar.
Hertzöga hade hela tiden pressen att gå ut efter ett Sifhälla-mål - men det lyckades både Augustsson och Hofling med då de målade för att hålla kvar oss i matchen. Sedan räddade Hofling en straff och Karlstad-laget hade sedan chans att avgöra - men då var det Sifhällas tur att jubla åt en räddning. Men sedan tog Hofling även nästa straff och slutligen; efter två timmar fotboll var matchen över när Sebastian Hammertoft drämde in bollen med ribbanstrykning in i mål.
Pust. Slutet gott, allting gott. Vi är vidare till semifinal i DM. Men det krävdes marginaler och samtliga våra krafter för att göra det. Den ena haltade värre än den andra efter matchen och så skall det kanske också se ut efter 120 minuter fotboll. All heder till ett välspelande Sifhälla vilka kan gå en lovande höst till mötes. Detta i deras för övrigt sista höst som förening. Detta var därmed deras sista DM-match någonsin och det känns en gnutta tårfyllt över att få ha varit med och delat den. Laget under Andreas Svärd förtjänade mer än vad de fick idag och det är svårt att inte sympatisera med ungdomarna i Sifhälla efter en sådan här rysarkväll.
Killarna var mer lättade än glada efter slutsignalen. Gladast var istället den fina grupp nioåringar med Anton Bengtsson i spetsen som spred härlig energi och värme från sidan. Tack killar! Det som slog mig efter matchen var huruvida Martin Bengtsson haft dem alla fyra med i sin bil till och från Säffle. I så fall är han säkerligen lika tröttkörd som spelarna var efter matchen...
Redan i omklädningsrummet började dock lättnaden gå över till glädje och killarna ser med efterlängtan fram emot semifinalen. Där kommer Hertzöga att ställas mot antingen Karlstad BK eller Nordvärmlands FF. Det avgörs först i slutet av månaden. Tills dess har Ilandas kämpar två välbehövliga veckor att ladda batterierna och läka kroppar innan vi tar sats för att göra en riktigt bra höstsäsong.
Trevlig sommar!