Hertzöga BK åkte hem med tre poäng efter 0-1 (0-1) borta mot Grythyttans IF. Matchens enda mål gjordes av André Niklasson.
Tre poäng är tre poäng är en koncis mening som skulle kunna sammanfatta merparten av känslorna efter att Hertzöga besökt idylliska Grythyttan under lördagseftermiddagen.
Hertzöga kom till spel med råg i ryggen. Förra helgens fina spelmässiga insats hemma mot Kungsör och DM-avancemang under måndagen hade stärkt självförtroendet. De flertal spelare som under serieupptakten varit i sjukstugan blir allt färre. Jesper Johansson och Isak Paulsson var åter med i serietruppen. Den förstnämnde har inte spelat sedan premiären mot Ölme och kvicksilvret Paulsson gjorde årsdebut för säsongen efter ett trilskande lår. Robert Nordlund, Hannes Sahlström och målvakten Gabriel Sandberg fanns också med från sidan och tillsammans utgjorde de en fyrbackslinje med burväktare som utan problem skulle kunna starta med framgång i seriespelet. Så ser konkurrensen ut i de bakre leden där Bervan Kayhan, som innermittfältare, utgjorde det mest offensiva vapnet bland ersättarna. Startelvan var annars oförändrad för tredje seriematchen i följd.
Lagom till uppvärmning började regnet att strila ned över den täta fotbollsplanen. Och när signalen för avspark ljöd hade det vräkt ner från skyn och inte var det ett fenomen som skulle upphöra. En tämligen skaplig matta, som solkades något av lysande maskrosor, blev därför ganska regntung vilket borgade för ett snabbt spel, om än också något nyckfullt.
Den som bedömer matchers förutsättningar efter tabellplaceringar blev besvikna. Grythyttan, sex raka förluster, blev inte alls den mumsbit som några säkerligen hade räknat med. Vi själva innanför väggarna hade inte några sådana nonchalanta funderingar utan försökte istället mana på varandra om var måttstocken för prestation ligger.
Regnet, spelstilen och den internationella prägeln hos dagens motståndarna gav mig känslan av att, även om jag är för ung för att minnas, vi var i 80-talets Tipsextra och valfri regnig lördagseftermiddag i Wrexham eller Wolverhampton. Grythyttan spelade passionerat, tufft och högt i sann brittisk anda. Eller om den var amerikansk. Redan i upptakten av matchen hade laget dragit på sig två gula kort och det var snarare i underkant.
De gröna gästerna stod upp bra inledningsvis och om något lag var bollförande i spelmässig bemärkelse så var det värmlänningarna. Däremot upplever jag som ledare att vi ju längre halvleken led tappade tålamod och Grythyttans föredragna sätt att spela blev vårt eget. Vi spelade längre bollar, ibland visserligen ganska skapligt, men det fina kortpassningsspelet på rörliga lirare stod inte riktigt att hitta. Det vi däremot inte anammade från hemmalaget var deras fysiska attribut och stundtals klev vi inte alls in i det närkampsspel som Grythyttan omfamnade.
Det saknades inte chanser för mål men det var långt från någon kavalkad heller. Om förra helgens match var en välspelad fotbollsmatch såg denna ut som några divisioner lägre. Jag hade innan matchen vissa tveksamheter om det fina Hertzöga-följet som förföljt oss på bortaplan under säsongen skulle dyka upp även i Grythyttan. Det första jag såg lagom till matchstart var Peter Borg som kramade räcket och runt den täta gräsmattan kändes Hertzöga-hjärtan i majoritet. Detta intresse för föreningen är fantastisk att vara med om - jag vet att spelet inte värmde i det kylslagna regnet men jag hoppas att de som gjorde bortamatchen ändå känner sig kompenserade med tre poäng.
Det som ordnade tre poäng var kollektivets ansvar och arbete. Men den som gjorde målet var André Niklasson. Mohammed Qassem hittade sin kant-kamrat Sebastian Augustsson bakåt i banan och yttern slog ett väl avvägt inspel till Hjalmarsson i straffområdet. Den starka anfallaren nickade i sin tur till Niklasson som tog kampen - och bollen - med pannan och från nära håll nickade in ledningsmålet. Detta blev segermålet, även om ingen trodde det då. Jag hade mina förhoppningar om att målet skulle kunna få oss att spela ut och visa vårt register i en ännu bättre andra halvlek.
Men nej, trots försök till spelmässig renässans i den andra halvleken lyckades vi inte riktigt med den delen. Men vi lyckades med mycket annat. Killarnas slit, positionsspel, uppoffrande försvarsspel var fullgott. Lusten för att avgöra matchen, efter de två senaste helgernas övertidsdebacle, var ändå påtaglig. Omställning efter omställning lovade mer än de gav även om anfallstrion i Ahmadi, Hjalmarsson och Qassem med understöd kom nära vid några tillfällen.
Isak Paulsson och Bervan Kayhan introducerades i ett läge vi behövde ingjuta energi. Kvar från sidan fanns eminenta spelare som Nordlund, Sahlström och Johansson som utan tvekan hade kunnat sätta sin prägel på matchbilden men (även) i den här matchen förhöll jag mig konservativ till byten, i synnerhet i de bakre leden. Det är mitt privilegium att vara omgiven av sådana lagspelare som verkar i Hertzöga BK men jag lider samtidigt med att inte kunna ge duktiga fotbollsspelare chansen.
Det gulklädda hemmalaget hade vittring på första poänget för säsongen och allt förvandlades i deras ögon till presumtiva målchanser. Frisparkar på egen planhalva behandlades som spädbarn, inkast som om det vore guld och det glödde i ögonen på dem vid de flera farliga hörnor som laget piskade in.
Sista delen av matchen var det dock Hertzöga som skapade chanser för att avgöra och om det någonstans finns lärdomar att dra från Grythyttan är att det är viktigt att förvalta målchanser. Anfallet efter att Hertzöga BK missat en dubbelchans - en fin målvaktsräddning och ett avslut över ett övergivet mål från nära håll - fick hemmalaget en frispark. Med några få sekunder kvar på klockan - skulle Hertzöga tappade ledning på övertid igen? Nej. Killarnas mod och ansvar visste inte några gränser i slutskedet och det var som om Soran Muradi och lagkamrater hade bestämt sig för att den här gången skulle vi reda ut det.
Och det gjorde vi för tre välkomna poäng vilket gav fina scener efter slutsignal. Kanske vann vi inte bara tre poäng utan förlorade också ett hjärnspöke på vägen. Trepoängaren var det svårslagna Hertzögas femte raka seriematch utan förlust. Vi är obesegrade på bortaplan vilket är än mer imponerande då tre av de fyra spelats på ett underlag vi inte tränar på. Vi har bara förlorat en enda av sju matcher och inget lag i serien har släppt in färre mål än Ilandas eleganter. Låt vara att målskyttet klickat en aning för oss. Med undantag för matchen mot Nora (8-0) har vi haft svårt att omsätta målchanser till mål. Men, som tränare brukar säga, så länge målchanserna inte uteblir är jag inte orolig. Framför allt inte efter en 1-0-vinst.
En 1-0-vinst i hällregn efter kamp och slit på decimetertjockt gräs. Är det inte sådana segrar som egentligen smakar bäst?
